okej, gör er beredda på ett känslofullt inlägg.

jag har tänkt på det... att folk klagar runt omkring oss hela tiden, om små saker och egentligen helt onödiga saker att klaga på, jag med, jag vet. men saken är den att blir det så himla mycket bättre? är det verkligen rättvist?

nu har det hänt två saker den senaste veckan, som fått mig att tänka om. men, om man klagar på skitsaker, som att man inte har några kläder (fast man har), att man hatar sina föräldrar (som man egentligen inte gör), att håret ligger lite fel en dag, osv... jag ser inte poängen?
tänk då på dom som fått beskedet att de blivit sjuka, kanske tillochmed dödligt sjuka. DOM har rätt att klaga. någon som har 1 månad kvar att leva ser verkligen den goda meningen med livet, och tar vara på varenda liten minut. vi inser inte hur bra vi egentligen har det. nu talar jag inte för alla, för vissa har det svårt, och dom lider jag verkligen med.
men hörni, så länge vi är friska och har en familj och vänner har vi ingenting att klaga på, för att vara frisk är ändå det viktigaste, det är lycka, vi tänker inte på det förrän det drabbar en själv eller någon som står en nära. DÅ reagerar vi, vi måste insé att vi har det bra som vi har det.

gå aldrig och lägg er osams med någon, skiljs aldrig åt som ovänner, för man vet aldrig, vad som helst kan hända, när som helst. om det sista du sa var 'jag hatar dig' till din bästa vän, dina föräldrar, syskon... som sedan lämnar dig, då får du bära det i hela ditt liv.

kanske inte är någon som håller med mig om mina åsikter, men jag kände att jag behövde skriva av mig detta, har tänkt på det ett tag nu, jag tänker på dom.
 / T.